Idag var jag übertrött när jag vaknade.

Men visste att barnen skulle komma idag :)

Hon lämnade på dagis imorse och jag hämtade kl 14 idag.

Varje gång är det samma lycka att se dem, man vill bara kramas och mysa!

Fick reda på att hon inlett en "affär" med en annan kille... Snabba ryck!

Kan tycka att det är upp till var och en, men att göra så efter så kort tid och inte ens ha det fixat för sig eller barnen.

Varken en ordnad ekonomi eller egen bostad. Barnen har det riktigt jobbigt just nu...

De vet inte vart de ska va och har inget "riktigt" hem, och då väljer man att testa någon ny. Mitt i detta!

Jag har insett att det aldrig mer blir vi, för jag vill inte ha en sådan "mamma" till mina barn. Min högsta önskan är att de ska ha det tryggt, bra och trivas. Såklart har dem det bra nu, eller så bra det går i en sån här situation.

Därför vill jag inte "springa" till första bästa tjej och tycka att hon kan bli extramamma till mina barn.

Nej, där går gränsen. Det ska vara på en lugn nivå och barnen ska få vara delaktiga ganska fort och man ska förklara och de ska få tycka, fråga och fundera.

Men jag blir lite förvånad över att man går så fort fram.

Nog om det

____________________________________________________________________________________________

Det tråkiga är att hon vägrar diskutera barnen. Hon vill inte ge någon som helst information om vad de gjort, om allt varit bra osv när de varit hos henne. Hon tar helt enkelt avstånd, och det med råge!

Kan tycka att när man är en nästan 30 år gammal 2-barnsmor så borde det väl ändå finnas lite mer folkvett och framförallt lite mer samvete mot barnen. Att man skulle kunna prata och diskutera saker som vuxna människor.

Tyvärr så är hon totalt ointresserad.

_____________________________________________________________________________________________

Fixade och besikta bilen idag - Blankt papper! Fan va skönt.

Ordnade med min tankmätare också som hade slutat fungera. Man tankade gärna lite extra varje gång...

Och ja, det märkte ja :) För det var full tank på bilen och ja som trodde det var runt 10 liter.

FETEGLAD!!!

_____________________________________________________________________________________________

Letar bostad för fullt, fan va svårt det ska va och hitta något vettigt, men det dyker väl upp något bra.

Vill helst att barnen ska slippa dela rum och helst ett hus lite utanför. Ja vet...kanske för höga krav :)

Men va fan, ja vill att de ska kunna busa och leka fritt. Saknar att kunna grilla med.

Men jag kan samtidigt sakna att bo i stan. Nära till affärer, bio, puben osv.

Kluven...

_____________________________________________________________________________________________

Nu ska jag smyga in och lägga mig utan att lyckas väcka barnen...

Ha det gott alla!!

Hej alla!

Idag är det andra dagen jag Bloggar.

Känns konstigt att skriva om sig själv och det är inte så lätt att skriva så att alla förstår hur man menar och tänker.

Idag var jag uppe med tuppen. Hade en konstig dröm om att hon kom till mig och ville prata. Vi satt där och pratade och hon var villig att försöka och visa att hon faktiskt brydde sig om sin familj. I samma stund som vi kramades så vaknade jag. FAN!! Det var bara en dröm!

Jag har många blandade känslor inom mig. Jag kan känna mig så sjukt sviken och nästan hata henne. Samtidigt kan jag känna att jag bara vill krama henne och be om att de ska vara vi. Men jag vet att hon håller fast vid sitt val.

Hon "lever livet" just nu och känner sig fri. Ingen att ta hänsyn till och ingen som kan lägga sig i vad hon gör.

Vi har bestämt i samråd med Familjerätten att vi ska ha barnen var tredje dag. Ibland kan jag tycka att det är för lite, för barnen hinner knappt komma till ro på ett ställe förren de ska flytta till nästa.

Men det är bara att vara med i "spelet" och låta henne bestämma. Jag sa 3-4 dagar och att vi skulle kunna skjuta det lite beroende på omständigheterna. Om barnen ville stanna en dag längre på något av ställena så tyckte jag att det skulle va helt ok. Detta höll Familjerätten och hon med om .Men enligt henne så är det tvärstopp nu... det är 3 dagar inget annat! Oavsett vad som händer. Hon säger att vi har det på papper och då ska det vara så.

Dock glömde hon en detalj, och det var att de på Familjerätten sa "vi skriver 3 dagar, kommer ni överens om 4 dagar eller 2 dagar osv, så är det upp till er, gör vad som känns bäst för barnen" Men så är det inte och reglerna som är skrivet ska hållas stenhårt enligt henne.

MEN nu är det ju faktiskt så att vi även kom överens om att gå på familjerådgivning och att det också står på papper. De frågade henne och hon var gärna med på att gå dit.

Detta har hon däremot ändrat på och vägrar gå på någon rådgivning för det är enligt henne meningslöst.

Just nu är barnen hos henne och kommer hem imorgon. Längtar!

Idag ska jag fixa till min bil lite hade jag tänkt och bara försöka tänka possitivt.

Ha det bra alla!

Får se om jag summerar hur dagen varit ikväll.

Hej!

Välkomna till Bloggen som speglar mitt liv som ensamstående pappa, men också om vägen dit.

Vi börjar år 2006...

Jag blev tillsammans med en tjej som skulle visa sig bli mamma till våra två pojkar.

Livet lekte och allt var nytt och spännande som i de flesta nya förhållande. Jag började arbeta i Norge inom oljeindustrin, hon arbetade i en mindre fabrik inom livsmedel. Vi hade det gott ställt och det blev en hel festande och shopping - kunde det bli bättre?

Ja, för om jag hade kunnat skruva tillbaka tiden skulle jag inte tveka. Något hände och hon började ta mer och mer avstånd från mig när vi festade och vi skulle ha det kul. Det började med att hon flirtade hej vilt på uteställena. Flera gånger gick jag hem för jag orkade inte se det. Vi var inne i någon slags bubbla där det bara handlade om att festa. Jag hade svårt att hantera det och blev ofta för full för att kunna ha kul och det slutade istället med att vi blev ovänner. Hon var på sitt vis och jag var på mitt. Det var mycket tjaffs och vi hade egentligen (om man tänker efter) inte så kul. Det blev för mycket många gånger, men så smått började vi lära oss. Vi behövde faktiskt inte festa varje helg, eller dricka i de mängderna.

Men när hon sedan skulle gå ut själv... Då kom hon inte hem på natten och skyllde på en massa olika saker. Jag tog inte det så högtidligt och slog bort tankarna på varför hon gjorde så. Men detta hände igen...och igen

Men något hände och vi började nog inse båda två att antingen får vi nog skärpa oss och bli "vuxna" eller så får vi dela på oss, för detta skulle inte hålla i längden. Det blev lugnt och vi kände att det faktiskt var skönt att inte leva som vi gjort.

Vi började så smått diskutera om att skaffa barn. Ämnet togs upp mer och mer och vi bestämde oss! Det skulle bli barn. Jag har alltid sagt att jag inte skulle skaffa några barn, men med den här tjejen kändes det annorlunda och helt rätt. Det var en hel del kämpande, men jag minns  så väl när hon tog gaviditetstest nr 2 -Det var positivt!

Jippie!! Det var väldigt blandade känslor... det skiftade mellan att man var glad och nervös och samtidigt var det spännande. Vi kunde inte hålla oss utan ganska snabbt gav vi beskedet till våra föräldrar.

Vi började planera och diskutera framtid en hel del varvat med vilket/vilka namn vi skulle välja. Vi ville inte ha reda på om det var en pojke eller flicka, det fick bli en överaskning. Jag var lite nervös inför ultraljuden eftersom jag hade en lillebror som gick bort i hjärtfel och visste att det kan ligga i gener.

Vi var på Lunds sjukhus för att få en ordentlig koll, allt var bra och först då kunde jag andas ut. Det var en skön känsla. Dock finns det ju alltid en risk att något kan gå fel osv, men den värsta oron var borta.

Jag arbetade i Norge fram till det var ca 1 månad kvar av graviditeten.

Men vänta... vi backar tiden några månader och vi är inne i hennes första månader som gravid.

Jag arbetade 12 dagar i Norge och var hemma 9 dagar ( 7 dagar om vi räknar bort resedagarna )

Det var ungefär här allt började med tjaffs mellan mig och henne. Alla lögner, svek, otrohet osv börjar ta fart så smått. Jag minns det så väl, de första perioderna när jag var borta var det bra, men ännu bättre hemma! För då var vi tillsammans. Man längtade hem varje dag. Detta övergick efter några månader till att hon ofta ringde mig när jag var i Norge och kom med påstående och var sur och besvärlig. Det var jobbigt att va hemmifån, men det blev värre och värre att åka... jag visste att snart skulle gulliga samtal och sms övergå till att hon var besvärlig.

Jag minns så väl när hon ringde mig och sa att hon skulle göra abort! Än idag kan jag inte förstå varför, men framförallt inte varför man väljer att ringa och säga det och inte väntade tills jag var hemma.

Jag kommer ihåg när jag en gång frågade om det var ok om jag gick ut med jobbarkompisarna och tog en öl tillsammans. Hon fick ett utbrott och sa att jag kunde fara någonstans. samma kväll ringer hon mig och är bra på lyset med full fest i lägenheten. Jag orkade inte kommentera det. När jag kom hem två dagar senare möttes jag av ett berg av tvätt, tomburkar och rejält uppställt.

Detta fortsatte, inte festandet (vad jag vet) men att hon inte gjorde något i hemmet. Givetvis är man två om det och har lika stort ansvar. Men jag kunde tycka att jag inte varje gång skulle behöva röja och städa i två dagar när jag kom hem. Då ville man umgås med henne och göra saker tillsammans.

Vi flyttade till ett hus på en mindre ort där jag är uppväxt. Jag tyckte det skulle bli bra när barnet kom. Det är en lugn by där alla känner alla och där jag har mina äldre syskon och föräldrar. Hon höll med. 

Jag slutade arbeta i Norge när det var ca 1 månad kvar av hennes graviditet. Vi hade nu flyttat in och allt kändes bra.

2008/07/09 Kom vår gosse! Ingen var lyckligare än jag. Han var underbar, Jag var pappa!

Vi kom hem från bb redan på förmiddagen  dagen efter, det var nu det började på allvar...

Vi var föräldrar, men fick också ett väldigt stort ansvar.

Vi var nu i en cirkel - en familj!

De första dagarna var det så mycket att ta in, man levde lite som i en bubbla och kopplade knappt vad som hänt.

Jag tänkte inte så mycket på att jag så smått började ta marktjänsten och den lille dygnet runt. Hon var trött och orkade inte så mycket. Jag tyckte att det var en självklarhet att hon skulle vila så mycket som möjligt. Men när det fortsatte vecka efter vecka...månad efter månad. Jag sov ofta inte mer än runt 2 timmar på en natt, sedan var det fullt ös med att städa, laga mat osv. Hon har alltid tagit tvätten för det är jag värdelös på och det skötte hon...men det var också det enda. Den lille var det jag som hade dygnet runt.

Det slutade med att jag gick i väggen fullständigt. Det gick så långt så jag var rädd att något skulle hända med mig. Jag gick till doktorn och fick klara besked på att ta det väldigt försiktigt ett tag framöver.

Jag berättade läget hemma, men fick ingen som helst respons...det fortsatte likadant.

Vi flyttade sedan till en lägenhet istället. Då började hon faktiskt "leva" hon låg inte halva dagarna på soffan längre.

Allt kändes bra igen och man började så smått få tillbaka sina krafter. Jag gick hemma ett bra tag, men bestämde mig för att åka några veckor till USA för att jobba, vi behövde verkligen pengar. 

Jag visste hur tufft det skulle bli att lämna dem. Helst ville man inte vara utan dem under EN dag, nu handlade det om 5-6 veckor. 

Sagt och gjort...jag jobbad borta. Det var väldigt jobbigt att va hemmifrån. Jag saknade dem så det gjorde ont i mig. När jag väl kom hem, så kändes det aldrig som att jag var välkommen (det var en speciell och konstig känsla)

Jag har haft en del jobb i utlandet under vår tid, det har varit jobbigt men nödvändig för vår ekonomi.

Vi bestämde oss för att kanske skaffa en liten till (hennes förslag). Givetvis vart jag med på detta. Jag älskade henne och ville verkligen ha en liten till. Jag minns när hon sa "Ja tror det är det som saknas för att jag ska få känslan av att vi är en riktig familj"

Jag började då arbeta i Norge igen. Mycket för det gav bra pengar och det var inte så långa perioder borta. Hon var då gravid och livet lekte. Jag tänkte mycket på det och funderade på hur han/hon skulle se ut, vem skulle han/hon likna osv. Allt var bra fram tills "den dagen"

Telefonen ringer när jag är på jobb... "Jag tänker göra abort!" skriker hon... Hon förklarade sig aldrig om varför. Det var bara massa skrik i luren. Minns den dagen och natten som om det var igår. Fan va dåligt ja mådde! 

Jag kom hem från jobb och det började ganska bra, men vi blev aldrig så tajta igen och när jag åkte upp för jobb igen så kändes det aldrig som om problemet var löst.

Graviditetens slut närmade sig med stormsteg och jag tror varken hon eller jag hängde med riktigt.

Det gick så fort och vi var inte alls så tajta längre. Det kändes ofta som att hon ångrade sig.

Hon var väldigt svår at prata med och "drog gärna täcket över huvet" om jag kan uttrycka mig så.

Jag tyckte att hon smusslade en hel del med sin telefon. Men trodde att jag bara inbillade mig eftersom det var som det var. Man var nervös över hela situationen och hur det skulle sluta.

Jag vet att jag blev väldigt lätt irriterad och ingenting var roligt längre. Det kändes som om ingenting betydde något. Jag startade eget företag för att jag ville va på hemmaplan och inte missa barnens uppväxt. Men från dag ett när jag startade var hon alltid negativ. Jag minns att nästan varje dag jag kom hem efter en slitsam dag mötes jag med orden " har du lekt nu". Det var tufft att dra runt det själv och jag startade från noll. Det blev mycket slit. Men jag ville verkligen få det att fungera för familjens skull. Dock orkade jag inte med det. Det blev aldrig någon respons från henne, utan det var bara negativt fast att hon såg hur jag kämpade för detta...

Mitt i detta fick vi en ny familjemedlem! Vi fick en son till. Jag drar inte upp hur underbart detta var och allt runt omkring, utan fortsätter min historia efter att han nu är född.

Jag fick lägga ner mitt företag.

Det var ett tufft beslut men nödvändigt. Jag hade förstört mig själv fullständigt om jag fortsatt.

Precis innan jag bestämde mig för detta så gick hon på ett program genom Arbetsförmedlingen. Som jag förstått det så hade hon lektioner ihop med andra där de arbetade med sin arbetslöshet.

Jag minns att hon smusslade mer och mer med sin telefon. Jag ville inte titta i den, både för att jag var rädd att se något jag inte ville och dels för att jag inte ville vara likadan och gå bak ryggen. Det var blandad känslor, men jag kände att något var fel...väldigt fel. Dock behövde jag inte själv kolla i hennes telefon, för när jag en dag lånade den för att ringa min mamma så upptäckte jag att ett sms låg öppet efter vårt samtal.

I sms:et stod det "Då ses vi på Tisdag halv tolv. puss" Tror jag har rätt tid för mig...men ungefär så stod det.

Jag minns att jag gick bort till min tjej och visade henne sms:et och bad henne läsa upp det. Hon ville inte och ville heller inte förklara vad det var. Saken är den att killen som detta sms kom ifrån pratade hon mycket om hemma. Han har gjort det, han säger så osv.

Jag tog då min telefon och skickar följande "mitt batteri dog, så du inte undrar varför jag har ett annat nummer. Är det inte bättre på onsdag, för då är inte barnen hemma"

Han svarar "Helt klart :) Längtar! Vi ses på onsdag. puss!

Jag skrev då "Jag är hennes sambo, tyvärr grabben du har gjort bort dig!"

Jag fick aldrig något svar tillbaka och hon vägrade berätta vad det handlade om utan påstod at hon inte visste vad han menade eller ville.

BULLSHIT!!! Nu börjar det på allvar att skita sig mellan oss.

Jag bad henne sluta upp med att ha kontakt med honom och det var NU.

Hon lovade dyrt och heligt att sluta... tills dagen efter!!

Så höll det på och jag blev bara mer och mer irriterad. Vi hade en liten som bara var ett par månader gammal och en som var 3 år fyllda!

Hur kan man som mamma göra så? Det är för mig totalt obegripligt.

Hon började ta mer och mer avstånd från mig, fast att jag lagt ner och fråga om detta. Jag var som vanligt och hoppades på att hon skulle börja inse att hon hade en familj.

Vi hade det ganska tufft med ekonomin, men jag ville verkligen inte åka iväg och jobba. Jag hade inte klarat av att hon hade en affär vid sidan om mig.

Det var min största rädsla.

Hon började ta så stort avstånd från mig och var alltid irriterad. Jag la mig på soffan...en natt, två nätter...tre nätter.

Hon reagerade inte, sa inget och verkade totalt oberörd av detta.

Jag frågade henne gång på gång vad felet var. varför hon gjorde så mot mig osv. Hon svarade inte.

Tills en dag när jag får ett sms av henne... ja ni läste rätt ett SMS! Hon skriver "Jag vill att vi delar på oss för detta fungerar inte"

Snacka om att man tappar hakan. Skicka det på ett sms efter 6 år tillsammans och två barn!

Jag blev så jäkla ställd och tänkte att det nog inte var fullt allvar. men chi fick jag. Det var fullt allvar och inget hon tänkte diskutera. Hon hade bestämt sig och så fick det bli.

Jag bönade och bad henne om en chans, jag gav henne olika förslag osv varje dag.

Hon påstod till sist att hon var tvungen att ha "egentid" ...det ordet hade jag valt bort om jag var mamma var min första tanke. för när man blir föräldrar så finns inte ordet jag  längre utan då är det vi.

Hon skyllde sen på en massa olika saker: Hon hade inga känslor, hon behövde va själv ett tag, hon skulle finna sig själv, hon hade gjort för många fel i vårt förhållande.

Men hallå...det sistnämda, är det inte upp till mig att förlåta och gå vidare om hon gjort fel?

Såhär höll det på och jag låg på soffan i 12 veckor! Man var totalt slut varje dag och givetvis var det jag som tog barnen varje natt. Kanske ska nämna att våra barn har varit uppe en hel del nattetid.

Jag minns att jag räknade på det, jag sov i snitt 15 timmar i veckan. Så man var halvdöd alltid.

Samtidigt mådde man skit för att hon ville splittra sin familj utan att ge det en chans.

Hon kom till mig och sa " jag är med på att göra ett försök". Ok tänkte jag och menade att det måste verkligen va allvar i det. Hon lovade... tills dagen efter, då var det precis likadant och jag frågade "Är detta ditt försök"

- Jag ångrar mig

Det var vad som kom ur henne och så satte hon näsan i vädret.

Under denna perioden på 12 veckor så lovade hon att försöka 4 gånger.

Hon bad mig sedan dra därifrån och det var snabbt.

Jag bestämde mig för varför? Jag bor också här, vill hon att vi delar oss så kan hon ju flytta tänkte ja.

Jag ville ha en trygg plats för barnen och det var väl ändå deras bostad också.

Jag bad henne att inte säga upp lägenheten för att jag nog ville ha den, så kunde hon flytta.

Ok sa hon, det var inga problem.

Mins att det var den 2:e i månaden och hon säger "Jag säger upp lägenheten imorgon"

Jag bad henne då ge mig till den 28:e för jag ville tänka lite och det störde oavsett inte, eftersom uppsägningen gäller from den siste i månaden.

Hon lovad att göra det den 28:e och ge mig den tiden. 2 dagar senare får jag ett sms "jag har sagt upp lägenheten idag"

TACK!! Det var verkligen snällt! Inte bara för att du har splittrat din familj, svikit både mig och barnen, gått bak min rygg gång på gång genom otrohet, alla lögner osv. Tack för att jag FICK bli pappan til dina barn!

Precis så kändes det

Jag hade ingenstans att ta vägen, och hade inget jobb.

Jag fick snällt krypa hem till mina föräldrar. Tur är att de tog emot mig med öppna armar.

Fy fan va liten man kände sig. Skulden tar man själv på sig och det känns som att jag svikit mina barn.

NUTID

Det har varit många runder och barnen är mitt emellan.

Hur man som mamma kan ta ett sådan beslut! Det ger mig rysningar.

Enligt mig och många andra så får man ett ansvar den dagen man blir "gravida"

Men enigt henne är det inget annat än en lek.

Vi har varit några gånger på Familjerätten för att klara upp en del saker när det gäller barnen.

För mig är det viktigast att de får det så bra som det bara går.

Hon lovade mig och dem på F-rätten att vi skulle gå på familjerådgivning eftersom de inte kunde förstå vad felet var och varför hon tog ett sådant beslut. Detta varade (om jag inte minns fel) till dagen efter. Då vägrade hon plötsligt gå på rådgivning.

Hon vägrar diskutera och prata med mig när det gäller barnen. Håller tyst om det mesta och även om vart hon ska flytta (hon bor hos sin mamma just nu) Det får jag dra ur henne fast att det är min fulla rätt att ha reda på eftersom barnen ska bo där halva tiden.

Hon fortsätter att inte vilja diskutera varken oss eller barnen.

Hon är fast besluten på att det aldrig mer ska bli vi igen.

Vår minsta var 10 månader och vår största 3 år när hon tar detta beslutet!

Alla är i shock, och besvken är nog ett milt ord att använda.

Nu kommer jag att blogga om mitt fortsatta liv som ensam pappa.

Hur jag går vidare och hur jag hanterar problemen och känslorna.

- Vill nämna att min historia är väldigt förskönad och att det är mycket jag valt att inte dra upp som hon gjort när det gäller biten med att vara trogen.

Tack för att ni läste!

Och tänk alltid ett steg längre...framförallt ni med barn. Försök prata, det finns hjälp att få. Det är aldrig försent!

Barnen behöver sin familj och en trygg sådan.

En liten tanke:

Barn som lever i separerade förhållande har bara en önskan, och det är att få ett trollspö som de kan trolla med. Det enda trollspöet behöver kunna trolla fram är att mamma och pappa blir tillsammans igen så det får sin familj tillbaka!